fredag 10 april 2015

När allting händer på en gång

Vi firade påsk i Gävle. På Långfredagen gick flyget upp till makens familj och redan samma dag var det middag med hela rubbet. Jätteroligt! Barnen var glada och busade med varandra och vi vuxna pratade i munnen på varandra. På påskaftons morgon rusade storebror och lillasyster upp för att se vad Påskharen lämnat åt dem. Lappar med ledtrådar ledde till olika gömställen och vid det sista låg både godis och present. Härlig start på dagen!

Sen blev det dags att åka iväg till Hemlingby för att grilla korv och njuta av naturen. Då klagade dottern på att hon inte mådde bra, hon hade ont i kroppen. Hon och jag skjutsades hem och de andra åkte iväg ändå. Termometern visade på 39,6 och ju längre dagen gick desto tröttare blev den lilla tösen. Hon sov med mig och under natten klagades det på öronvärk. Påskdagens morgon var seg, febern satt i och det var en gnällig flicka vid min sida. Vi pratade med vården om det kunde vara öroninflammation men de sa att det var ett virus som satt sig i näsan och ledde till öronvärk. Stackars liten hörde nästan ingenting på ena örat och vi gav febernedsättande för att avlasta henne lite. Ännu en stökig natt passerade och på måndagen, Annandag Påsk, hade det börjat dyka upp prickar på tösen. Vattkopporna hade kommit! Fasiken, ett dygn senare var det dags att flyga hem och tankarna virvlade på för fullt. Dottern sov och drack och sov.

På tisdagen hade kopporna blivit ännu fler och lilla hjärtat klagade fortfarande på öronvärk. Vi fick en telefontid på hälsocentralen senare under dagen och det var då klart att far och dotter skulle stanna kvar i Gävle när vi andra två flög hem. Nu blev det inte så. Sonen fick feber och efter lunch hade han 39,7 grader och låg helt däckad i soffan. I den andra soffan låg en liten prick med 40,7 i temp. De sov och drack båda två. Det bestämdes att det bara var jag som skulle flyga hem till Skåne. Då brakade jag ihop och grät. Tårarna slutade inte rinna och när jag sagt hejdå till familjen var jag tom inombords. Att lämna sina sjuka barn i flera dagar är hemskt. Även om både pappan och farföräldrarna finns på plats så gör det ont.

På flygplatsen strulade det och jag fastnade i säkerhetskontrollen och de tog till och med drogtest på min väska. Jag förstår om de tyckte att jag såg misstänkt ut. Rödgråtna ögon, håret på ända, orolig blick och spänd till tusen. Flygresan gick bra och när jag satt i bilen på väg hem kom tårarna igen.

Vilken resa! Nu är det fredag och imorgon kommer mina älsklingar hem. ♥ Jag längtar oerhört mycket efter dem.

Jo, det visade sig på vara så att dottern hade dubbelsidig öroninflammation. Dessutom fick hon en elak variant av vattkoppor så det har inte varit lätt att heta A dessa dagar. Allt på en gång. (Dessutom klantade personalen på Sturup sig i fredags. De läste inte noggrannt på innehållsförteckningen till kakorna - dottern hann sätta i sig en halv croissant innan jag smakade på den och ifrågasatte innehållet. En liten kinkig mage och en större skakig kropp.)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar