tisdag 10 februari 2015

Risken med att vara besatt av solens vandring över himlen

För var dag som går får vi mer och mer dagsljus att njuta av. Det innebär också att alla vardagliga ting blir lite åtsidosatta av mig. Än så länge är det för mörkt för att störa morgonrutinerna. Men när jag väl lämnat av ett barn på skolan är det fritt fram att stanna bilen femtioelva gånger för att föreviga soluppgången. Lite senare är det ljusets styrka som får mig att rota runt i jackan eller väskan för att få tag på mobilen. Några sliriga moln som lyses upp av det bakomliggande klotet får mig att lämna allt och istället stå flinande och beundra himlen samtidigt som jag fumlar med mobilkamerans inställningar.

Just i morse låg dimman tung över landskapet. Det starka ljuset bakom slöjorna gav landskapet en känsla av mystik. Jag körde in till sidan av vägen och fick igång blinkersen samtidigt som rutan vevades ner och öronen fick extra streck av det belåtna leendet som spridit sig över ansiktet. I baksätet satt dottern och tjoade för full hals till Djurgårdsmusiken hon valt. En väldigt fin stund alltså.


I eftermiddags stod jag en stund bredvid bilen och tittade på den begynnande solnedgången. Himlen gick i ljust gult och som vanligt gick en smått religiös känsla genom kroppen. Barnen hämtades hem och längs grusvägen kläddes åkrarna i aprikosa toner och träden slängde allt längre skuggor över marken.

Barnen placerade sig framför dagens dos av spel och jag tog en kopp kaffe innan det var dags att dra igång middagen. Sonens penicillinkur styr matintaget den här veckan så att det blir tillräckligt med tid mellan doserna. När maten väl var klar och pappan i huset kommit hem från jobbet såg jag hur himlen stod i brand. Det gick inte alls att duka fram ordentligt. Så jag slet tag i mobilen och rusade upp till mitt och makens sovrumsfönster. Slog upp fönstret på vid gavel och sträckte mig långt ut över fönsterbrädet. Antagligen skulle jag ha satt andan i halsen om någon annan gjort så. Höjdrädsla och allmän oro får mig att tro att alla ska ramla och slå sig överallt. Den här gången tänkte jag bara på solnedgången och himlens fantastiska färger. Det ger en känsla av magi att andas in naturen, känna kylan mot huden och samtidigt kunna njuta av att se ett unikt skådespel.

Fönstret drogs igen och jag skuttade ner till köket igen och fortsatte att bära in middagen till bordet. Ungefär då kom jag på att det varit smått riskabelt det jag gjorde. Hänga ut genom ett fönster, flera meter upp i luften, bara för att kunna se ordentligt och få en bra bild - det är inget jag rekommenderar. Speciellt inte efter det att maken ramlade ner från ungefär samma plats för 1,5 år sen. Han klarade sig bra och det är jag evigt tacksam för. Nästa gång ska jag sträcka ut armarna så långt det går och sikta på att få en bra bild ändå.

1 kommentar:

  1. Dags att köpa en selfie-stick som du kan sticka ut genom fönstret istället :*

    SvaraRadera