måndag 26 januari 2015

Livet, det sköra

Livet, så oerhört vackert och tilltalande. Varje dag ges vi en ny chans att göra något fantastiskt.


Livet, så oerhört fult och avvisande. Varje dag kan vara ett rent helvete att ta sig genom.

Det är upp till dig att välja hur livet ska vara. De orden matas vi med varje dag. Så enkelt, så självklart. Jag blir förtvivlad när det självklara inte alls är den verklighet vi vaknar upp till. När det som ska vara tryggt inte skyddar ett enda dugg. Samtidigt som förtvivlan växer blommar ilskan upp som ett stort och fult monster. Vem i hela världen har tagit sig rätten att förstöra för andra? Vem i hela världen låter dessa personer formas till något dåligt? Hur kan vuxna människor vara så oerhört själviska att de låter sin svarta insida blöda ut över sin omgivning?

Min insida blöder, men inte av svart. Den läcker självklarheter och trygghet. Mitt inre urholkas tills ett tomt inre står kvar, som en stomme utan skydd. Varje dag vill jag skrika och gråta, men ljuden fastnar i verklighetens grymma tillvaro. Så jag samlar, förvarar det som inte har någon plats att ta vägen till. Blandar ihop det med allt fint som jag är. Rör ihop mig med det okända och fula. Smular och stöter till det inte ens gör ont längre. Till jag nästan tror på det. Då skaver det i hjärtat så att jag inte kan andas ordentligt. Och då slår hjärtat dubbelslag och släpper fram sanningen, uppskuren men ändå synbar.

Det är i de stunderna som jag växer mig större. Det är då försvaret samlas och putsar av sina smutsiga rustningar. Det är inte vi som har fel. Vi har rätt och tänker slåss för det. Vi tänker slåss till vi blöder utifrån och in. Då, när insidan blöder av sanningen, då ska jag gråta och skrika till de andra faller. Det lovar jag.

Jag är ett lejon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar