söndag 11 januari 2015

I ett hus där vinden alltid viner

Storm igen.



Vi förberedde oss, hällde upp vatten, flyttade lösa föremål, värmde upp huset, tände ljus och såg till att allt var okej. Till kvällsmat blev det hemgjord pizza och hela tiden var barnen på spänn ifall det skulle bli något strömavbrott. När klockan var nio hade de små somnat i soffan och tvn surrade på som vanligt. Visst blåste det ute, men inte mycket mer än en helt vanlig vindig kväll på landet. Strax efter det att jag och maken lagt oss ropade sonen, han var rädd för ljudet på sitt rum. Det är husets mest vindkänsliga rum och självklart fick pågen ligga hos oss i dubbelsängen. Lillasyster sov gott hela natten och vaknade som en solstråle i morse. Jag kände mig däremot inte alls som en solstråle då min del av sängen till stor del ockuperats av en spretig åttaåring.

En kopp kanelkaffe och en vacker soluppgång fick mig att vakna till och det dröjde inte länge innan elden sprakade i kaminen och värmde upp det urblåsta huset.


Vinden har legat på ordentligt idag också, vi har hållt oss inomhus. Jag har varit tröttare än vanligt och varvat hushållsysslor med vila. Lillasyster har roat sig ordentligt hela dagen, hon är fantastiskt bra på att fantisera och flyta fram i nuet. Storebror har förbrukat en halv rulle hushållspapper då han dragit på sig en irriterande förkylning med tillhörande halsont och huvudvärk. Japp, det blir vabb imorgon. Pappan i huset har också haft en lugn dag förutom när han gav sig ut på en löptur i blåsten. Han kunde inte låta bli att fnissa när vinden höll i honom för fullt och det kändes som att benen malde på på samma plats.

Den här söndagen har varit en helt vanlig dag, lite si och lite så och möjligtvis är det så att tröttheten har dominerat i vårt hus. Jag känner mig helt färdig nu och ska alldeles strax ta med mig en bok upp i sängen och krypa långt ner under täcket och bara läsa till ögonen inte orkar längre.

1 kommentar:

  1. Jag gillar sista bilden. :)
    Då var det jobbigt. Men ibland kan jag nästan sakna tiden då det kom smygande tjejer mitt i natten, som behövde oss av olika anledningar. För deras skull är jag glad att de klarar sig utmärkt nu för tiden. :) Allt har sin tid. Kram Bosse

    SvaraRadera