måndag 6 oktober 2014

Ignorera sig själv

Det är mycket i livet. Det är det alltid numera. Min kropp och hjärna är oerhört känsliga för förändring. Som att jag från och med i tisdags ska utmana mig själv i att ta reda på hur mycket jag klarar av att arbeta. Eller att hantera de stora problem som finns i min åttaårings skola. Problem som ger honom ont i magen varje vecka. Problem som inte tas på riktigt allvar av skolsystemet. Eller att min mage faktiskt gör ont nästan varje dag. Till och med glädjen i att maken åkte iväg till Liverpool över helgen, med sin pappa och brorsa, suddas lite i kanterna av oro.

Till slut blev det alldeles för mycket, för fel. Jag var på arbetet i torsdags, magen morrade smått på morgonen. Efter ett tag gjorde det så ont att det inte gick att stå upprätt. Så jag vek kroppen en smula och andades långa lugnande andetag och ignorerade till slut smärtan. Att distraheras är bra, glada medarbetare och positiv anda skringrar sånt som är tråkigt. Jag fick följa med till den nya lokalen och uppskattade turen. Bet ihop. Himmel vad bra jag är på att spela roller! Kom tillbaka till fikat och åt ett ägg och drack en liten kopp kaffe, trots att kaffe är gift för en redan ledsen mage. Skrattade med de andra och önskade dem trevlig helg när passet var slut. Gick till affären för att handla det som behövdes inför helgen. Helgen då maken skulle iväg och svärmor skulle komma till mig och barnen. Hann en liten bit in bland varorna innan smärtan slog till igen. Full kraft. Djupandades samtidigt som kroppen vek sig över vagnen. Höll inne tårarna och pausade på folktomma ytor. När jag väl kom ut i bilen och backade ut från parkeringen brast masken. Tårarna rann oavbrutet hela vägen hem. Jag hängde över ratten och fokuserade på att se vägen.

Ringde maken som överrumplades av en gråtande fru med oro i rösten. "Ring vårdcentralen! Du måste bli undersökt." Men jag ville inte. Jag hade inte tid, det var säkert redan på övergång. Dottern skulle ju ha öppet hus på förskolan och jag hade faktiskt lovat henne att komma! Försökte övertyga mig själv om att det bara varit en överdriven reaktion. Men så kände jag den stora bollen i ryggen. Smärtan som gick genom kroppen och bredde ut sig i ryggen. Precis som i våras när jag fick ringa ambulans mitt i natten.

Under tiden maken plockade ihop sina saker på jobbet ringde jag vårdcentralen som sa åt mig att åka till akuten. Kollade med mamma om hon kunde köra mig men hennes bil var utlånad. Jag la mig i soffan, så liten som möjligt, med knäna under magen och ansiktet ner i sittkudden. Det gjorde så ont. Hamnade på sidan och slumrade till av utmattning. Släpade mig upp för att byta kläder och en stund senare kom maken hem och vi åkte mot Ystad. Tårarna rann och jag kände mig överdriven. Släpptes utanför huvudentrén och maken åkte till förskolan för att gå på öppet hus hos dottern och därefter hämta storebror. Jag gick till akutmottagningen, tog min nummerlapp och väntade. När sköterskan tagit mina uppgifter var det dags att vänta igen. Gick som en zombie, halvlåg i en soffa och kände de stirrande blickarna mot mitt håll. Äldre herrar bytte tonläge och viskade, ändå alldeles för högt, om vad det kunde vara för fel på mig.


Till slut kom jag in på ett rum och fick lämna diverse prover innan det var dags att vänta igen. Satt i väntrummet i 2,5 timme innan sköterskan ropade in mig igen. Då hade jag gråtit flera liter tårar och boken i mitt knä hade säkert skrynkliga sidor. Låg på britsen i ett kallt rum och väntade på läkaren. Stirrade på en spindel i taket och försökte hålla mig vaken. Tänkte alldeles för många tankar och frös. En lätt knackning på dörren och läkaren kom in. Han frågade många frågor, kände på magen och bestämde sig för att ge mig medicin på plats. "Du har förmodligen en kraftig magkatarr." Jaha, återigen var det en kraftig magkatarr. Vad futtigt att ta upp plats på akuten för en sån skitsak. Det kändes verkligen inte som magkatarr. Det var som en stor kniv i magen och en hård boll i ryggen.

Samma sköterska som de andra gångerna kom in och gav mig en äcklig dryck med lugnande och något annat. Hon kopplade in en slang i armen där jag fick magsårsmedicin. Klockan var halv sju och jag längtade efter familjen, speciellt maken som skulle åka iväg tidigt dagen efter. Fler tårar rann och jag fokuserade på den lilla spindeln i taket. Efter en halvtimme kom läkaren tillbaka och frågade om det kändes bättre. "Som förut", erkände jag. Som för en timme sen, efter flera timmars vila hade smärtan lugnat sig ganska mycket. Låg kvar en halvtimme till innan det faktiskt kändes lite bättre. Eller var det bara hemlängtan som lindat sig runt smärtan? Läkaren var nöjd och skrev ut två mediciner till mig. Han sa att om det inte var bättre om några veckor skulle jag kontakta vårdcentralen och be om att få göra en gastroskopi. Fan, jag vill vara frisk. En slang i halsen är lika med panik. Jag får ont i magen av att tänka på det.

Mamma hämtade upp mig utanför sjukhuset och vi åkte hem genom ett tjockt dimtäcke. Jag kände mig som en genomskinlig person. Tom och öm. Kramade mamma länge och i samma stund som jag klev in i makens famn kom tårarna igen. Kroppen behövde näring och när jag satt där vid köksbordet och tuggade i mig en skål flingor, föll de salta tårarna ner på skeden och hamnade på så sätt tillbaka i systemet igen. Fy fasen för den smärtan jag hade den dagen.


Det svåra är att balansera på det goda. Att hålla tempot lågt och inte oroa mig för småsaker. Att göra magen frisk igen är ännu en resa. Jag har gjort flera såna i mitt liv. Ändå blir de aldrig helt rätt. Smärtan återkommer och jag rasar igen. Den här gången behöver det bli annorlunda. Jag behöver mig.

3 kommentarer:

  1. "Jag behöver mig"
    Ja.. du kloka kloka kvinna. Precis så ÄR det: Jag behöver mig!

    SvaraRadera
  2. Åh.. stor kram Sandra. Så illa med magen och ryggen. Hoppas medicinen du fick med dig hjälper. ♡

    SvaraRadera
  3. Jag tycker synd om dig hela vägen och fastnar också på de tre orden. De tre orden som sammanfattar allt du skrivit så bra. Styrkekram Bosse. Ps. Som tur var började jag läsa andra hållet och vet att helgen gått bra.

    SvaraRadera