onsdag 17 september 2014

På tur i naturen

Jag satt i bilen, motorn gick och bredvid mig låg systemkameran och en vattenflaska. Stirrade rakt ut i tomheten, bara var för en stund. Samlade tankarna och bestämde mig för vilken väg som var bra. Det blev höger, mot de färskiftande skogarna vid Andrarum. Småfnissade åt gänget i P3s Morgonpasset och uppslukades efter en stund helt av omgivningarna. Klarblå himmel, lövträd som gjort sig redo att genomföra årets föreställning. Vid infarten till Christinehofs slott parkerade jag bilen och småsprang över vägen för att fånga färgerna i en lönn som stod och solade sig. Stod en stund och tittade på fåren, lyssnade på traktorn som brummade på åkern intill. Tog mig tillbaka till bilen utan att trassla ner fötterna i färisten mellan de båda pelarna som bjuder in till slottet och parken.



Det fanns inga andra besökare än jag på parkeringen. Det enda som hördes var kråkorna som kraxade högt ovanför trädkronorna. Kameran hängdes runt halsen och stegen styrdes mot skogen. Ljuvliga dofter och överallt svampar i olika färg och form. Flugsvamparna var naggade i kanterna och här och var låg omkullputtade Karl-Johan och ruttnade. En korp följde mig genom den mörkaste delen av skogen. Jag hörde hans olycksbådande röst om och om igen. De flesta träden var fortfarande ljuvligt gröna, som om de njöt extra mycket av de sista varma dagarna innan kylan och mörkret kommer. Just därför kändes de röda och gula och orangea bladen ännu mer vackra. De stod ut bland de andra, rasslade svagt i vinden och skapade vackra mönster.



När jag var tillbaka vid slottet igen, hade solen värmt upp bänkarna intill det gamla stallet. Jag satte mig en stund och lyssnade på tystnaden som avbröts då och då av talande röster inifrån slottet. Gnuggade några lavendelblad mellan fingrarna innan jag gick tillbaka till bilen och körde vidare.


Inte långt från Christinehof ligger Hallamölla som är skånes största vattenfall. Platsen har inhyst en kvarn sen medeltiden, nu är det hembygdsföreningen som driver stället som ett museum. Att gå från en lugn skog utan några större ljud till att steg för steg närma sig ett vattenfall, är en stor omställning. Åtminstone för mig som är väldigt känslig för ljud. Vattenmassorna brusade och susade och skrek sig fram längs stenarna. Höjdskräcken satte in och det krävdes mod att ta sig fram till kanten. En lång stund satt jag på en avsats och lyssnade, andades in dofterna och följde vattnets väg längs fallet.



Det kunde inte ha blivit en vackrare septemberdag. Solen visar sig från sin bästa sida, vilket ger stora färgnyanser i naturen. Precis vad jag behövde en dag som denna. Nya intryck som bara vill mig väl. Orken är fortfarande borta, men det känns inte lika tungt längre. Underbara natur, du är det bästa som finns.


1 kommentar:

  1. Hej, hittade dig via Kammebornias blogg. Så fantastiskt vackra fotografier du har här, ser ut att ha varit en mysig skogspromenad.
    Nu ska jag titta igen fler inlägg
    och hälsar dig välkommen in till mig.

    Trevlig helg.
    Kram Christina

    SvaraRadera