fredag 25 april 2014

Stormande smärta, ambulansbesök och magsår.

Vilken natt det blev! Jag kom hem från ett föräldramöte strax efter halv nio. Pratade med maken och kände hur det började göra ont långt upp i magen. La mig i soffan en timme, det gjorde ont att andas och till slut gick jag upp och la mig i sängen med värmedynan på magen. Värmen var skön, men det gjorde lika ont ändå. Det spelade ingen roll hur jag låg och krumbuktade mig. Till slut kom tårarna, ena handen tryckte hårt mot solar plexus där det gjorde fruktansvärt ont. Smärtan strålade bak i ryggen mot den högra skuldran. När klockan var halv ett gick det inte att ligga kvar i sängen längre. Dubbelvikt tog jag mig ner till vardagsrummet där jag vankade av och an en kort stund, smått hyperventilerande för att lindra det onda. Letade fram telefonen och slog 1177, där det efter bara några minuter svarade en sjuksköterska som snabbt uppmanade mig att åka till akuten eller ringa 112. Jag grät och grät och stapplade upp till sovrummet för att väcka maken. Han följde med ner och vi ringde min mamma för att se om hon kunde komma och vara med barnen. Det gick tyvärr inte och några minuter senare samlade jag mod och ork till mig för att ringa efter en ambulans. När bilen och sjuksköterskorna kom gjorde de en snabb undersökning av mig i vardagsrummet. De kom fram till att det förmodligen var gastrit. Jag har stor erfarenhet av det, för många år sen var jag sjuk under en lång period på grund av fickor i tarmarna. Då tog det två år innan någon verkligen lyssnade på mig - och det genom en blindtarmsoperation (då de upptäckte att smärtan satt i tarmen). Igår var det annorlunda, det gjorde jävulskt ont på ett annat plan och på ett annat ställe i kroppen. Ambulansen körde igen och jag fick vänta på att vårdcentralen skulle öppna i morse. Det kändes oerhört fånigt att ta upp ambulanspersonalens tid med min smärta när de (ffa kvinnan) sa att det "bara" var gastrit. Å andra sidan hade jag extremt ont i magen.

Maken har stannat hemma idag för att ta hand om barnen så att jag kunnat vila. När vårdcentralen äntligen öppnade och jag fått beskriva min natt, gav sköterskan mig en tid på förmiddagen. Efter undersökningar och blodprover fick jag en dos medicin på plats och satt sedan i undersökningsrummet i väntan på att se om medicinen hjälpte. När läkaren klämt ännu lite mera på magen var det skillnad på smärtan, den hade lindrats. Men, jag har ett litet magsår att behandla och ska ta medicin i två veckor för att se om det lugnar sig. Den där känslan av att saker och ting faller på plats har rörts om under en period och det är väl då magen klivit in och tagit smällarna innan jag hunnit känna av det tillräckligt i hjärna och hjärta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar