torsdag 27 mars 2014

När sandkornen sipprar mellan fingrarna

Min farmor föddes 1927, och sen farfar dog för 6,5 år sen bor hon ensam i en lägenhet i samma samhälle som hon bott i de senaste 60 åren av sitt liv. Huset är sålt, bohaget reducerat, barnen utspridda och barnbarn och barnbarnsbarn likaså. När du är 86 år gammal har livet redan vänt och sandkornen i timglaset blir allt färre. Livet kan vara lika fint eller finare än förut. Det kan också vara sämre, mer ensamt och suddigt.

Idag hälsade jag på hos min farmor. En liten dam med håret på ända och med almanckan i handen, förvirrad. Samma farmor som alltid men ändå annorlunda. Jag hade med mig smörgåsar och fikabröd, hon stod för kaffet. Vi åt och pratade och upprepningarna blev allt färre. Efter två timmar var känslan i lägenheten annorlunda, mer närvarande. Fotografier från förr och nu diskuterades, vi hamnade i dåtiden och minnenas bankfack spillde över kanterna och jag fick höra berättelser som var helt nya för mig. Vi fnissade och suckade, pratade om dragiga kyrkrum under krigsåren och farmors farfars gamla katt. Berättelsen om fotografiet i sovrummet, den när det var dans i grannbyn och bästa vänninorna cyklade dit tillsammans, men först efter det att farmor blivit fotad av en sprillans ny kamera. Ett foto som blivit färgsatt i efterhand. En vacker ung kvinna med guldglänsande hår och nystukna kläder som ler blygt mot kameran. Jag sugs in i berättelserna och känner mig så tacksam att det är jag som får höra de här historierna. Medan ork och minne ännu finns kvar, lätt rörda av ålderns oregeliga virrvarr av kortslutningar och explosioner. Då och då blir förr till nu och stor blir liten och tidsmaskinen far fram genom livet. Sen är vi tillbaka i sovrummet och alla fotografier. Min telefon ringer och jag påminns om verkligheten, nuet. Vi tackar för idag och lovar att ses snart igen, hon och jag och min familj.

3 kommentarer:

  1. Vad härligt att höra att du har din farmor kvar=)! Min söta lilla farmor rycktes bort på tok för tidigt. kram på dig

    SvaraRadera
  2. Jag känner detsamma med mamma som nu är 76 och får allt sämre minne. Jag älskar att lyssna på henne när hon berättar om sig, sin familj och om oss :-)

    SvaraRadera