tisdag 11 februari 2014

När havet ryter

Det förtjusande vädret igår fick mig att längta efter havet. Få stå på stranden och höra vågorna slå upp mot land och känna hela världen bre ut sig framför näsan. Idag ville inte molnen släppa genom solens strålar. Istället föll vassa regndroppar som tyngde ner min jacka alldeles för fort. Systemkameran fick ligga kvar i väskan och istället använde jag mobiltelefonens kamera.

Redan på Stenshuvuds parkering hörde jag rytandet. Det lät som ilskna urtidsdjur. Jag gick längs stigen ner till stranden. All smält snö och det regn som fallit hade fyllt upp markerna runt plankvägen. Varje steg fick brunt vatten att sippra upp mellan träbitarna och för varje steg lät morrandet allt högre. När havet låg öppet framför försvann allt annat i ljudet av vattnets slag mot stranden. Stora vita gäss seglade på topparna och stenarna hade puttats långt upp mot land. Jag kände mig liten, nästan hotad. Skulle allt det stora slänga sig upp och dra mig med ut i djupet? Huden knottrades och ryggtavlan vändes helt mot land. Efter en lång stund var jag som i trans. Det eviga rytandet, regndropparna som piskade mot ansiktet och fingertopparnas stickande påminnelse om att det var kallt i luften, allt blandades samman och till slut stod jag bara där och gapade. Vågorna åt sig längre upp på stranden och jag vände om. Med ryggen mot havet och ansiktet i lä gick jag med långsamma steg mot skogen. Alldeles utmattad men ändå stärkt.

På hemvägen förbyttes regndropparna mot tunga vita snöflingor som smälte i samma stund de landade på bilens framruta. Det är vår och vinter och förbaskat vackert hur jag än vänder på det.




1 kommentar:

  1. Åh, så vackert du beskriver nuet, naturen, livet. Det är som om man gick där vid din sida. Stor kram till dig, vännen!

    SvaraRadera