tisdag 4 februari 2014

En krispig promenad


Nu märks det att ljuset tar över mer och mer från mörkrets makt. Speciellt morgnarna känns lättare och ljusare. Det är inte alldeles mörkt när vi klär på oss för att gå till bussen och pannlampan kan ligga kvar i hyllan istället för att lysa upp vägen. Den här morgonen dök en stor blodröd sol upp i horisonten när jag stod med tandborsten i munnen. Mer och mer visade den sig, först som en kant över träden, sen var den bara där. Stor och röd och förtjusande. Jag rusade nerför trappan, högg tag i kameran och hoppade i vinterskorna för att komma ut innan det röda avtog alldeles för mycket. Tillbaka inne i huset ropades dottern till fönstret för att se det vackra. Hon föredrog faktiskt barnprogrammet på TV.

När även dottern var lämnad drog jag på mig varma kläder och hängde kameran runt halsen för att därefter ge mig ut i solskenet. Det knarrade så mycket under skorna att jag nästan blev kittlig. Småfåglarna hoppade mellan grenarna i några buskar, vilt tjattrade under tiden. Längre bort hördes korpen när den tog sin förmiddagstur i omgivningen. Kråkorna smög på småfåglarna vid fågelmataren och så fort ett tillfälle erbjöds var de stora svarta kropparna där och roffade åt sig några frön.



Längre bort på vägen stod hästarna och smaskade mellanmål medan de blåste varm luft ur näsborrarna. Jag såg dem på vägen hem från förskolan och visste att de skulle stå kvar en stund senare. Mina glada tillrop och smackande fick dem att lojt vända sina blickar från maten. De är vana vid att det kommer en lycklig människa då och då som vill prata men inte gosa för mycket. Inget värt att lägga ner någon större möda på mig inte. Jag gick vidare och såg sensommarens sista björnbär sitta som skrumpna klumpar på buskarna. Under fötterna på mig krasade och frasade det. Några steg med stängda ögon, en helt annan upplevelse, mer närvarande. På hemvägen försökte jag gå på så mycket hård snö som möjligt. Allt för att ha känslan med mig in. Sitta i soffan med en mugg varmt kaffe och känna det sista av krispigheten lämna fotsulorna.



2 kommentarer:

  1. Härlig beskrivning och vackra bilder Sandra!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Fint du skriver och otroligt fina bilder!:)

    SvaraRadera