måndag 27 januari 2014

En punkt från må-bra-listan

Förkylningen är snart ett minne blott och utanför fönstret faller snöflingorna och lägger sig mjukt ovanpå den snö som blivit hård och vass av vindens framfart. Det är kallt ute och inne, men inte inombords. Leendet har fastnat i ansiktet och tanken på allt vackert gör att fjärilar fladdrar vilt i bröstet. Jag bestämde mig för att se en favoritfilm, Amelie från Montmartre. Jag blir alltid lika glad av färgerna, bilderna, Audreys stora bruna ögon och hennes nätta mun. Känslan av ett Frankrike med skönlitterärt filter som slöja. Förtjusande. Att njuta av filmen samtidigt som naglarna filas och målas och kaminen matas med ved, katten får lite gos och en stark kopp kaffe värmer sin väg ner genom kroppen. Jag borde se franska filmer mer ofta. De får mig att trivas mitt i röran, i det virrvarr av färger och saker och mönster som fyller vårt hus. Att höra någon prata franska är som att omfamnas av något oerhört stort. Orden rusar fram, som en fors full av liv. Trots två år med franska insprängt i skolschemat finns inte förståelsen där. Jag hänger med för att jag vill, för att det är så vackert. Mina smala barnaben tog mig runt i franska byar under några fjuttiga sommardagar i slutet av 80-talet och ur munnen flödade ord på olika språk, samtidigt som händer och ansiktsuttryck kämpade för att göra sig förstådda. Det gick och jag hade aldrig hört ett vackrare språk. De få meningar som fortfarande finns kvar i minnet mumlas fram då och då. Mest för att jag tycker om känslan att vara lite fransk, kunna rulla lite extra med r:en. Men också för att det hörs så oerhört vackert när det kommer från min egen mun.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar