tisdag 21 januari 2014

Bitter butter

Det känns som att någon har tryckt in ett gäng vedklabbar i huvudet på mig. Hjärnan får inte riktigt plats och ögonen kisar och pannan värker. För att inte bara sitta i det, kanske somna (hur skulle det sett ut när dottern också är hemma och kaminen pumpar på så att huset inte förfryser), har jag strukit mina blusar och hängt in dem i den överfulla garderoben. Längtan efter vår "gå-in-i-garderob" är stor varje gång något nytvättat ska in. En kjol jag saknat ett tag fick mig att rensa bland hyllorna och till slut fanns den där, fast inte alls där den borde legat. Resultatet av allt letande blev att det nu står två papperskassar på golvet. De är fullproppade med kläder jag varken vill eller kommer att använda igen. Någon annan ska få chansen att välja dem, kanske trivas i något av plaggen och samtidigt känna att de gjort ett klipp i second hand-butiken.

Idag är det fjorton dagar sen sockeravvänjningen började. Maken sa igår när vi gått och lagt oss, "du kanske ska äta socker imorgon, du är väldigt bitter". Jag är bitter, saknar livets goda och har svårt att få allt nytt att ta plats i vardagen. Inte nog med att mjölkproteinet ska tas hänsyn till (det var en riktig pärs att inse allergin för dygt tre år sen), nu ska allt sockerkollas också. Det bor en liten Gollum i mig. "Ät en bit choklad eller en god kanelbulle, vad gör det egentligen?" Genast kommer det ett motsvar. "Varför skulle du ge upp redan nu, det har ju gått två veckor och den värsta krisen är över alldeles snart?" Sockerberoende, jag? (Jag vill faktiskt slåss en smula, bryta sönder en kvast eller nåt.) Sockeravvänjning och utmattningslivet är som att ha en illaluktande sophink på ryggen, jag känner oset hela tiden. Nåja, även detta är övergående.


Himlen går i samma benvita skala som marken. Inga skiftningar, bara en oerhört envis vind som polerat vägar och gångar till fantastiskt förrädiska isbanor. Vi fick snö och den ligger kvar, fint. Här kommer en stilla önskan till vädrets makter. Snälla, ta stora starka vinden till någon enslig plats där den inte stör så mycket som den gör nu. Tack. Fram till dess lägger jag in en bild från förra veckan. Då var himlen som en brasa, vild och varm.

2 kommentarer:

  1. Det ÄR övergående. Riktig sockeravvänjning tar tydligen cirka tre veckor och då kan man vara lite som ett monster. Jag har inte råkat ut för det själv eftersom jag ersätter tex socker i kaffet med sukrin eller sucketter och i vanliga fall inte äter så mycket buller kakor etc. Sen är det ju viktigt att inte må dåligt för länge, du ska ju kunna fungera och försöka må bra också. Vilket jag tror att du kommer gärna när du tagit dig genom den värsta delen.

    Jag hejar på dig!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Om jag bara kunde komma och bära lite av tyngden, vännen. En illaluktande sophink på ryggen är det sista du förtjänar. Styrkekramar till dig. Så duktig du är!

    SvaraRadera