måndag 11 november 2013

Vemod

Snart är åtta veckor gångna. En lång berg- och dalbanetur är på väg att ta slut. Jag känner vemodets svala hand ligga mot hjärtat. Jag gick in med högt huvud och ett stort leende. Det tog inte lång tid att brytas ner och blottas inför verkligheten. Många tårar, mycket smärta, en ojämförbar trötthet och en vacklande självkänsla. Ett slagt botten nåddes och jag förstod inte vad som hände och vem jag helt plötsligt blivit. Men så letade sig små förnimmelser in i själen. Ord och upplevelser, insikter om mig själv som jag aldrig vågat ta emot och leva med, la sig tillrätta i min famn och det kände bättre. Öppenhet och tillit, ja, om jag bara ger mig själv tid och ro att se så finns det väldigt mycket vackert runt och i mig nu. Jag vågar faktsiskt tro det.

Just därför är vemodet hos mig och rör runt. Jag vill inte att det ska ta slut nu, det är ju nu jag öppnat ögonen och börjat se så mycket bättre. Två tillfällen kvar, det sista har jag redan vikt för utflykt till havet. Äppelkaka från den egna trädgården avnjutes på det äppelrika Österlen alldeles vid Östersjöns kalla vågor. Höst i paradiset. Strax innan vintern tar vid.

Som att hitta en nål i en höstack

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar