måndag 21 oktober 2013

Ständig följeslagare

Den här tröttheten är förfärlig. Den ger mig huvudvärk och ont i magen. Eller är det tvärtom? Jag vet varken ut eller in, om jag ska lägga mig ner eller rusa iväg och ta mig för något.

I eftermiddags ringde jag vårdcentralen och bokade in en läkartid för att få tester gjorda. Kanske är det så att jag saknar något i kroppen? Mina handledare på rehabiliteringen är förvånade över att jag är tröttare nu efter halva tiden. De andra som varit där hade blivit piggare. Jag går på orange, knappt över rött, lite här och lite där för att orka med allt - som egentligen är väldigt lite.

Så oerhört irriterande det är att längta efter att göra något, få vara kreativ med händer och sinne, men att inte orka. Känna hur glädjen silas mellan fingrarna och vidare ut i ingenting. Det är förbaskat tråkigt, ska jag berätta. I skåpen ligger obetydliga ting som för mig är guld värda. De ingår i planer, glada processer som i slutändan ger solsken. Skräp för vissa, liv för mig. Sakerna finns så nära och ändå så långt bort. Jag blir ledsen.

"Mamma, kan du läsa den här boken för mig?" Dottern slänger en Kråkebok i mitt knä. "Nej, hjärtat. Jag kan inte göra det. Mitt huvud värker och jag behöver vila just nu." Treåringens glada ansikte blir mörkt och jag ser besvikelsen lysa ur ögonen på henne. I mitt huvud brinner värken tillsammans med sorgen att inte göra den lilla saken, läsa ett par sidor i boken. Några timmar senare sitter vi i det rosa rummet och läser en tidning, Tom & Jerry. Jag läser och pekar och vi fnissar tillsammans. Älskade tösen är nöjd och hon somnar med sin lilla hand i min. Min hand stryker över det mjuka håret och jag måste hämta andan när hjärtat pumpar ut så mycket kärlek att jag knappt får plats i mig själv. Just då är jag i stunden och njuter av varenda sekund och önskar att det alltid ska vara så.

1 kommentar: