tisdag 1 oktober 2013

Sällskap

Klockan ringde och jag sträckte ut min 167 cm långa kropp i det nästan svarta sovrummet. Det kändes som att dagen skulle bli fin. Men så gick det en stund och den fina känslan utbyttes mot en som bara var arg och sur och vild. När den känslan kommer är det som att kroppen vill vända sig ut och in, det kräver massor av vilja att hålla det fula i schack. Redan klockan nio är jag slut, då har orken gått åt till att hålla ett lugn inför barnen och då vill tårarna komma. Icke! Jag ska fan ta mig vinna den här kampen.

Så jag åkte till rehabiliteringen, berättade om dagens humör och begav mig sedan ut i naturen med skrivbok och penna. Uppe på en platå fanns lugnet och där passade det bra att sitta och tänka. Insidan flödade ut på pappret och ju mer bläck det gick åt desto tyngre blev huvudvärken. Då kom en underbart lurvig liten katt, full av tillgivenhet och kärlek, och slog sig ner mitt på det jag skrivit. Hon gav inte upp, utan störde mig hela tiden med sina stora blåa ögon. Leriga tassavtryck prydde skrivbokssidan katten trampat på och jag kände att det var dags att lägga undan pennan. Tack du underbara fluffkatt för att mina elaka tankar fick dra sig tillbaka.


För att få huvudvärken att ge med sig blev det en promenad i skogen, i sällskap av en hund. Det fanns både blåbär och björnbär i skogen, förutom svampar och underbara höstlöv. Efter lunchen var det valparnas stund. De är underbara och kan få vilka fula tankar och känslor som helst att försvinna. Att träna koppel med en lurvig goldenvalp är som balsam för själen.

Känslan från morgonen var nästan helt borta när det var dags att åka hemåt. Huvudvärken satt kvar och lämnade först mig när jag hamnade mellan barnen i soffan och en sprakande brasa började värma upp hemmet. Det gick, jag vann.

2 kommentarer:

  1. Du är stark. Och jag tror ni blir med hund snart. ;-)

    SvaraRadera
  2. Du är stark. Och jag tror ni blir med hund snart. ;-)

    SvaraRadera