måndag 28 oktober 2013

Simone

Jag pratar lugnande till barnen, det är ingen fara, stormen kommer inte åt oss. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig när taket knakar oroväckande under vindens nävar. Huset är svart och strömlöst, bortsett från några tända värmeljus och en ficklampa. Hela familjen ligger i dubbelsängen, barnen i mitten och trygga mamma och pappa på varsin kant. Simone är över oss och vi inväntar lugnet.

1 kommentar:

  1. Jag fick aldrig riktigt hälsa på Simone. Vi fick även behålla strömmen. Det är i sådana här lägen man känner sig liten som människan. Kram

    SvaraRadera