torsdag 19 september 2013

Och så vänder det

Sömnen har varit orolig en lång period och det tar emot att gå upp på morgnarna. Humöret svänger rejält och det känns mest som att det är tråkiga ord som kommer ur munnen. Jag är oerhört tacksam över att kunna uppmärksamma känslan på egen hand. Det är inte roligt att vara ovetande och inte förstå varför andra håller sig undan eller fräser tillbaka.

I morse tänkte jag extra mycket på den där suringen som stirrade tillbaka från badrumsspegeln. Jag funderade på hur dagen skulle bli, om det verkligen gick att vända riktning? Gick det möjligtvis att stoppa ner henne i källaren med uppmaningen om att skärpa sig? Eller skulle jag skicka iväg henne på en härlig höstpromenad i den stora lövskogen? Det löste sig av sig själv.

Dottern och hennes förskolekompisar var bjudna på teater idag. Jag fick följa med eftersom barnstolen behövdes och den kopplas i stort sett aldrig loss från bilen. Jag kan inte koppla ur eller i heller, för den delen. Så vi åkte tillsammans till föreställningen. Det var flera förskolor på plats i den lilla gymnastisksalen. Tre personer stod för underhållningen och det var där som suringen började blekna. Att se barnen sitta med gapande munnar, helt uppslukade av vad som föregick framför dem, att höra skratten och se hur ivrigt alla små händer klappade takten, det var vad som behövdes. Jag mjukades upp, utifrån och in. Mitt leende blev större och i bilen på väg tilbaka till förskolan kändes det riktigt bra.

När mobiltelefonen sattes igång en stund senare fanns där några meningar från Pia, Queen of Kammebornia, som fick mig att totalt släppa det sura. Två händelser en torsdagsförmiddag som skingrade de tunga molnen från himlen. Utanför bilen strålade dessutom solen ner från en klarblå himmel. Tack.

1 kommentar:

  1. Det var ju bra att humöret gick åt rätt håll. Allt som behövdes var teater och några Pia-ord.
    Allt blir så mycket tuffare när man inte får den viktiga nattsömnen. Jag vet...

    SvaraRadera