onsdag 25 september 2013

När det bränner bakom ögonlocken

Saker att önska när en stjärna faller. Att få vara frisk. Att vara lycklig. Att alltid ha en bra ekonomi. Att njuta. Att vara tacksam. Att kunna älska och älska tillbaka.

Något jag önskat mig ofta de senaste åren är ett vanligt liv. Att orka arbeta, sköta min del av hushållet, leka med barnen, träffa vänner och familj och le större delen av dagen. Att slippa en massa ifrågasättande ord och blickar. Det eviga pusslet att få dagar att gå ihop när det dyker upp nya lappar med tider för möten. Tider som passar in i kalendern hos den som står högre. Tider som får min mage att krampa och hjärtat att börja bulta hårt och ojämnt.

Just idag blev det precis så där vanligt som är vardag i min nuvarande del av livet. Ovanligt. En trötthet som sveper in över kroppen och lägger tunga nät över själen. Händerna som ska förbereda maten skakar av orkeslöshet och bakom ögonlocken bränner tårarna. Munnen kniper ihop och käkarna gnider fram och tillbaka för att distrahera allt det där som vill ha min uppmärksamhet. På insidan står en liten konturlös gestalt och klöser mig med långa vassa klor. Det gör ont och till slut är det som om jag måste ventilera, få utlopp för det som felar på insidan. Men jag biter och känner hur huvudvärken äntrar medvetandet. Precis just där och då vill jag inget hellre än att gå. Bara lämna allt och fly.

Jag visste att det skulle komma, kanske inte så tidigt som efter två dagar, snarare till helgen. Det blev idag och det hoppade fram som en kanin ur en hatt. Fast, i det här numret är det ingen som applåderar. Ingen vill se den där kaninen och hatten ska hänga på sin krok, tom och lite dammig.

Svårt det där med att ta situationen när det trötta tar över. När det händer behöver jag vila. Ofta händer det på eftermiddagen, precis när de allra finaste barnen har blivit hämtade från fritids och förskola. När de också är trötta och proppfulla av intryck. Ett illa valt tillfälle av trötthet. Men, det är då energin är slut. Den har inte förvaltats tillräckligt väl och räcker därför inte hela dagen. Förvalta energi? Ja, jag har en viss dos att fördela över dagen. Det har alla, oavsett allmäntillstånd. Mina hundra procent är nog vad de flesta andra skulle kalla en femtedel av vad de har att nyttja. Det är vad jag tror. Hur i hela friden ska jag hitta tillbaka till full dos?

Det är där jag är nu. I en fas som innebär att tröttheten kommer fortsätta att slänga sig över mig för att se hur mycket jag orkar och om mellanrummen kommer att öka ju längre tiden går. Under tiden får jag leva mitt vanliga ovanliga liv.


Det tog extra lång tid att skriva idag. Orden formades inte som de skulle när de gick från fingrar till tangenter. Tankarna skenade iväg och i efterhand såg jag att vissa meningar var som två i en. Nu går jag och lägger mig.

1 kommentar:

  1. Den text du fick ner i slutändan fänglar och berör verkligen. I min stressiga vardag har jag inte "tid" att formulera mig och skriva som du gör, även om viljan finns där ibland. Hoppas verkligen att det ska gå längre och längre mellan dina energilösa stunder och att du kramar om den där lilla individen som står inne i dig och klöser. Ge dig själv kärlek. <3

    SvaraRadera