fredag 13 september 2013

I en annan tid

För väldigt många år sen bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar. Dagarna fördrevs i skolan, sista året på gymnasiet. Kvällarna och övrig ledig tid tillbringades tillsammans med pojkvännen. Han och jag pratade om att flytta hemifrån, han arbetade om dagarna och så småningon var det vad jag också skulle göra. Genom en vän kom en stuga i sikte. En stuga som sommartid var uthyrd till långväga semesterfirare, men som övrig tid stod tom och ensam. Avståndet till våra föräldrahem uppgick inte ens till tusen meter och vi visste dessutom att när sommaren kom var det dags att flytta hem igen.

Det tog ett par dagar att komma fram till vad som skulle behövas ta med till stugan och när det var packat och klart körde två 18-åringar glatt iväg till sitt nya hem. Vad vi inte visste var att hemmet redan var bebott. Inte av onda andar eller olycksaliga kvinnospöken. Däremot fanns det enorma spindlar överallt. När jag skriver enorma så tänk den största kärrspindeln ni någonsin sett. Åttabeningarna klampade glatt över golvet och varje litet nedslag gav ljud ifrån sig. Tavelramar var inga problem, spindelkropparna var stora nog att inte behöva anstränga sig för att komma fram. Badrummet var en favoritplats och det satt minst 40 ben och väntade i något hörn varje morgon. Jag svalde ångesten så gott det gick och levde på tanken att detta var mitt nya och vuxna liv.

När vintern närmade sig och det blev kallt ute fick vi klä på oss allt med i den sommarbonade stugan. Spindlarna visade ingen ansats till att låta oss ta över äganderätten och jag blev mer och mer nervös vid sänggåendet. Till slut blev det så illa att pojkvännen tog in sitt tält och satte det i dubbelsängen. Själva innertältet, det som är gjort av tunt nät, fylldes med madrasser och sängkläder och sen sov jag gott om nätterna. Aldrig i livet att det var mina ben som klev ur öppningen först på morgonen. Den första snön föll och vi började sova i underställ och i taket på tältet hängdes en liten kupévärmare upp för att hålla värmen uppe. En morgon när jag vaknade låg det snö i fönsterkarmen. Den skånska vinden hade fått snön att tränga in genom springorna och lägga sig som små vita drivor längst in. Då funderade vi allvarligt på att flytta hem.

Lagom till jul kom det ett enormt snöoväder infarande över området. Det fanns inte en chans att bilarna skulle kunna köra ner längs den lilla grusvägen och uppe vid riksvägen skulle bilarna bara bli inplogade eller sönderkörda. Så vi gick hem efter jobb och skola. En dag gick det inte att komma in genom dörren till stugan. Snön låg tjock utanför och hela vägen upp till skorstenen. Det var minst två meter in till dörrhandtaget och på insidan låg alla julklappar som skulle ges till familj och vänner. Den lilla dörren som ledde in i sovrummet gick att gräva fram och öppnas med hjälp av en yxa. Genom en liten öppning langades färgglada paket ut och när allt var hämtat bankades dörren igen och vi pulsade med fullastade famnar hem till mammor och pappor.

Det dröjde ett par veckor innan snön försvann och vi kunde återvända till stugan igen. Då hade nyhetens behag lagt sig och tiden i väl fungerande hus, utan spindlar, hade fått oss att tänka om valet att bo i en sommarstuga som inte alls var ämnad för åretruntboende. Tiden gick och till slut var alla saker tillbaka i föräldrahemmen igen, vi likaså. Det var en spännande upplevelse, lärorik också.

Två år senare köpte pojkvännen och jag ett riktigt hus tillsammans. Ett bra tegelhus som inte innehöll fler spindlar och kryp än vad de flesta andra hus har. Däremot fick vi börja boendet med att städa ur efter tidigare hyresgäster som hade lekt matkrig i köket. Tänk er tomatkärnor uppe på taklisterna. Under den första sommaren upptäckte jag dessutom att trädgården var full av korsspindlar. Jag låg aldrig och solade där. Aldrig.

(Detta utspelade sig innan Fredrik kom in i bilden. I en annan tid.)

2 kommentarer:

  1. Fy f:n vad vidrigt ... Jag formligen hatar spindlar och av din beskrivning skulle jag aldrig sätta en fot i den sommarstugan. Jag har varit på besök i stugor där man hör dunsar när spindlar faller ner i marken från tak och sådant ...
    Ha en underbar helg,
    Kram Lina

    SvaraRadera
  2. Haha, jag måste skratta. Vilken dråplig berättelse! Visst var det härligt att flytta hemifrån? Det var mycket som hände när man fick sitt eget, många felbeslut, många dumheter, mycket mycket av det mesta, skralt med pengar. Men stolt var jag, det minns jag. ;-) Önskar dig en fin helg! Kram

    SvaraRadera