måndag 26 augusti 2013

Vädra ut och lämna plats

Mina dagliga promenader är som ett eget rum i livet. Efter femhundra meter stänger hjärnan ner alla måsten som annars glider omkring och tar upp plats. Istället blir det tyst och tomt, öppet. Som att öppna ett fönster på vid gavel och låta dammet virvla ut och vidare. Jag njuter av knastret under fötterna, doften av kossa när jag passerar hagen och utsikten är alltid lika vacker. Idag låg det en liten liten kalv i gräset hos bonden. Liten och storögd och jag kunde nästan höra hans röst när mamma ko ropade på honom. "Ja, mamma, jag kommer så fort benen bär." Lite längre bort gnäggade hästarna högt och buffade lekfullt på varandras ryggar. Vindkraftverkens långa armar klöv luften och deras långsamma gång kändes nästan meditativ. Björnbären som växer alldeles vid vägen omgavs av surrande flugor och bären smakade sött i munnen.

De dagar jag inte kommer ut i naturen och får koppla bort vardagen är inte alls lika bra som de dagar jag gör det. Då blir humöret dunkelt och irriterat. Tankarna trampar på varandra och orden stakar sig i munnen. Hjärnan krymper och det mesta känns motigt. Skönt nog är de dagarna lätträknade, jag prioiterar naturen och låter något annat vänta. För livet väntar inte, det tickar vidare i samma takt som alltid.

1 kommentar:

  1. Åh, vad väl jag känner igen mig! Ändå har jag i perioder så svårt att komma ut... Kraaaaaaaaaaam!

    SvaraRadera