onsdag 6 februari 2013

På den sjunde dagen

Så ligger hon där och blundar och rycker till och sover. Jag fick locka och pocka för att hålla de små ögonen öppna länge nog att intresset för lunchen vaknade. Men sen blev det som det blivit hela den här veckan. "Du är dum, mamma. Jag vill inte. Jag vill gå ifrån!" Och jag trugar en stund till och lyckas få i henne ännu ett par tuggor mat. Sen är det stopp och då är det bara att ge upp. Lilla 2,5-åringen som kan allt själv och inte tar vilka tillrättavisningar som helst. Faktiskt väldigt sällan. Ibland suckar jag och går iväg till ett annat rum för att andas. Andra gånger måste jag kväva ett skratt när den där lilla 92 cm långa tösen knycker på nacken och traskar iväg med största putmunnen. Hon är så mycket! Häftig, gullig, intresserad, bestämmande, gosig, nyfiken, stark, liten, och så mycket mer.

Goa lilla tös. Imorgon ska du få träffa vännerna på förskolan. (Jag ska få träffa mina trevliga "arbetskamrater".)

3 kommentarer:

  1. Kul att läsa. Minns hur det var. Hur snabbt de kunde förändras. Var man själv trött eller hade bråttom var det inte lika kul. De var änglar i förskolan. När de kom hem tog ofta krafterna slut. Ofta redan i bilen på parkeringen. Då var det monster som låg i hallen och gapskrek med vinterkläderna på. Illröda i ansiktena. Genomsvettiga. Den biten saknar jag inte. :)

    SvaraRadera
  2. Läser och känner igen. Dottern tog så mkt mer plats än sonen gjorde i samma ålder. Nu börjar det ge sig, men olika är de... :)

    SvaraRadera
  3. Sötnosen! Visst är de vårt allt, våra ögonstenar. Och så olika de är. Syskonen. I alla fall mina. En mkt bestämd dam. En väldigt snäll och lugn dam. Och en galen lillebror som försöker pocka på uppmärksamhet genom sina illtjut och glädjeskratt!
    kramar fina!

    SvaraRadera