torsdag 28 februari 2013

Ge upp en smula

Under den sena eftermiddagen, igår, kom ett besked som ryckte undan mattan för mig. Det brast, riktigt krasade inombords. Jag grät och skakade och kände att nu kan det verkligen räcka. Just där och då förstod jag hur mycket kamp varje dag innebär. Hur mycket av mig själv jag trasar sönder genom att bara göra, rusa på. Jag bestämde mig för att ge upp en smula. Låta mig få må dåligt och känna hur illa det är. Rakt av egoistiskt. Tårarna rann länge och samtidigt brann en oerhörd ilska i bröstet. Ett långt och förtvivlat meddelande lämnades på en telefonsvarare och senare under kvällen skickades mail för att förhoppningsvis förkorta den väntan som hela tiden står och stampar i huvudet.

Att ge upp en smula innebär att verkligen låta bli, att få vara otillgänglig i vardagen. Alltså stannade maken hemma för att styra upp barnens dag. Han storhandlade och han hämtade barn och lagade kvällsmat. Under tiden har jag försökt vara, ignorera den sprängande huvudvärk som strålar innanför skallbenet. Eat Love Pray med Julia Roberts fångade min uppmärksamhet. Jag tyckte om boken och filmen och att se den ännu en gång var som att få en dos liv. En skållhet dusch tömde tankarna för en stund och för att inte frysa sönder tändes kaminen. Bortsett från det har jag inte gjort mycket. Väldigt svårt, mycket nyttigt och ganska ont.

 Nu vill jag slippa lägga ner mer energi på tråkiga människor utan empati. Fyrkanter.


1 kommentar: