tisdag 15 januari 2013

Gift med/i livet

När vädret lugnat sig och kommit i fas blev det så vackert att jag inte kunde sluta ta in alla vyer som fanns inom synhåll. Under den tiden det tog för bussen att komma stod jag och tittade ut mot baksidan av vårt hus. Sju-åtta minuter passerade och dimman förflyttade sig som en smekande hand samtidigt som solen kikade fram bakom lätta moln.

Här under syns dagens bästa bild. Den får symbolisera mina känslor för livet och naturen och den kärlek jag har till mannen i mitt liv. Ingen sten kan någonsin glänsa ikapp med solen.


Jag glänser däremot inte något alls denna dag. Allt kom som en stor vägg när eftermiddagen gick mot kväll. Små saker blir tillsammans till stora saker och då slutar jag fungera. Orken försvinner och istället kommer tårarna. Det är då insidan berättar att något är fel och det är då utsidan måste samarbeta. Det är också då jag måste få pausa och försöka ladda om igen.

1 kommentar:

  1. Inga svar här heller, vännen.... men en fantastisk text och bild. Gråt, låt allt komma ut, det blir bättre då, det lovar jag. Och tänk på att vi är många runt omkring dig som tänker på dig! Nattinatt

    SvaraRadera