onsdag 7 november 2012

Om en pojke och hans mamma

Jag är på väg hem från Sjöbo, bilen är tyst och full av tankar. Närmar mig skolan där sonen går, kollar snabbt på klockan och inser att det antagligen är lunchrast just nu. Saktar ner ännu mer och söker med blicken. Där står han, huvtröja, grå byxor och fingervantar - i full färd med något som ser kul ut. Jag stannar vid vägkanten och låtsas vara osynlig. När lärarinnan tittar mot den stillastående bilen vinkar jag och hon känner igen mig. Sonen uppmärksammas och vänder sig om mot mitt håll samtidigt som jag vinkar och ler. Ett oförglömligt smil brer ut sig över pojkens ansikte och han rusar mot staketet, vilt vinkande. "Hej, mamma! Får jag leka med K idag?" Sonen och bästisen K frågar flera gånger, i mun på varandra, om de får leka idag efter skolan. Jag ler och njuter. Han är glad, han är trygg, han har det bra. "Ja, om det går bra för K's mamma får ni gärna leka idag." Jubel och ännu mera hopp. Jag stänger fönstret, vinkar och kör iväg. Det här är ta mig tusan det bästa som hänt sen jag konfirmerades. Just nu, bäst i världen.
Lycka är att slänga med löv i skogen och att få pyssla som du själv vill.

Den här dagen är en form av högvinst. Glädje på många sätt, direkt från hjärtat, är tusen gånger bättre än en skraplottsvinst. Det gäller bara att vara uppmärksam och närvarande.

4 kommentarer:

  1. vad glad jag är för er skull :) Körde också förbi skolan idag o såg en glad springande A, underbart :)

    SvaraRadera
  2. Åh vilket sprudlande inlägg! Härligt att se A så lycklig! kram

    SvaraRadera
  3. Du rörde mig i hjärtat. Det är så sant det som du skriver. Om barnen inte mår bar - inte gör du det heller och vise versa. Jag har två barn i 9 och 11 års ålder. 9 åringen har en lindrig motorisk funtkionshinder och det gör att hon har lite svårt att hänga med när alla andra springer eller leker lekar som kräver det där lilla extra. 11 åringen är en sosial talang - kan inte vara utan vänner och har allrig svårt att smälta med ... det är min lilla Lina som jag så mycket tänker om i mitt hjärta. Hon är tuff och gråter sellan inte. Men jag ser inne i henne att ibland gör det ont - riktigt ont. Jag vill så gärna torka bort allt ont - men det går inte ... jag bara finns där ... står och försöker hjälpa till det besta jag kan. Nu har vi nyligen flyttat till ett nytt ställe på landet och här är barnen lite annorlunda. Änsålänge har det gott bra - men jag längtar efter den dagen hon kommer hem och säger - det här är min bestis! Om man kan be något som julklapp - så det är det som jag önskar - inget annat.

    Tack för ditt inlägg och önskar dig allt gott!

    SvaraRadera