tisdag 6 november 2012

När livet gör ont

Jag är ledsen, så ledsen. Älskade sonen hade en svår morgon. Svårt att komma ur sängen, helt okej. Inse att det är tisdag, mycket svårare. Tisdagar innebär annan skola och gymnastik. Stor skola, många elever och större osynlighet. Gymnastik är absolut tråkigaste ämnet, enkelspårig lärare som kör samma race hela tiden. Tisdagar slipps inte undan, det är ett hinder att övervinna. Idag fick jag ur sonen en ny oros-orsak. Tänk om han skulle komma fel, hoppa av vid fel skola, bli bortglömd. En fjärdedels smörgås fick han i sig, blandad med tårar. Tänderna borstades, blandat med tårar. Ytterkläderna kläddes på, vi gick till bussen och väntade i morgonkylan. Sonens kinder glänste av tårar och ögonen var svullna. Jag pratade med glada ord om dagen. Inget om senare, nu ska vara tillräckligt bra att vara i. När sonen satt i bussen och vi vinkade för att gå hem såg jag hur liten pojken såg ut. Knappt synlig, rödögd och rädd. Då kom mina tårar. Jag kommer nog att gråta till och från under dagen. Orostårar, fulla av frågetecken. Hur gör jag min sexårings värld gyllene och glad? Bekymmer ska få finnas men de ska inte vara stora när du är liten. Mamma och pappa ska kunna blåsa bort dem och laga världen igen. Jag vill inget annat än att laga, säkra och le. Le tillsammans med mina underbara barn.



1 kommentar:

  1. Åh.. lite tårar från mitt håll också. så jobbigt att vara liten och rädd. kram till er

    SvaraRadera