tisdag 9 oktober 2012

Han, den store. Och mer

Jag är glansig i ögonen har har en liten knut i magen. Plockade fram den gamla bloggen, originalet, för att ta reda på hur gammal sonen var när han flyttade över från spjälsäng till vanlig säng. Två år och en månad, napp i munnen och sov endast iförd kalsingar och snutte. När jag ändå var inne på 2008 blev det en nostalgitripp bland alla bilder. Denna underbart söte lille pojke som spexar och ler och glittrar med sina stora bruna ögon - han är min. Nu har det gått mer än fyra år sen dess och jag blir lite skrämd av att tiden rullat på så fort. De kläder jag plockat fram och tvättat åt dottern dök upp på skärmen för en stund sen. Fast då på sonen.

Två år och två månader är dottern. Det kan alltså vara dags att köpa en normalsäng åt sonen och låta dottern ta över hans nuvarande. Vi kommer att få intressanta nätter och morgnar så fort spjälsängen bytts ut. Sonen stod i sängen på mornarna och gol för att berätta att han var vaken. Eller så låg han ner och sjöng en stund. Han var nog drygt fyra år när han klev ur sängen på eget bevåg för första gången. Fyra år! Vi försökte med allt men han låg bara kvar och skrek sig blå. Och att ta sig ur en spjälsäng är inte det lättaste men sonen gjorde aldrig ens den minsta ansats att testa. Dottern var på väg för ganska många månader sen och då började vi stänga grinden på ovanvåningen varje kväll och varje eftermiddag. Jag tror att det kan bli så att tösen kommer att tassa ur sin säng på nätterna för att kolla läget. Kanske gå in till oss, kanske starta tvn, kanske besöka storebror, kanske tända alla lampor eller servera alla gosedjur kaffe på tv-bordet. Eller så gör hon det inte. Men jag tror att det blir andra bullar den här gången. Lilla mademoiselle är en sån som gör, rakt av. Storebror var och är väldigt försiktig i det mesta han gör. (Jag tar åt mig lite av att det blivit så, hönsmamman tog över ganska rejält då.)

När det dyker upp bilder på barnen från när de var mindre än vad de är nu blir jag alltid så ledsen över allt negativt som hänt. Först kommer en stor våg av kärlek och pumpar in över hela mig, inifrån och ut. Ganska snart kommer det dåliga samvetet som berättar hur hemskt det är att jag blivit så arg på de små och oskyldiga barnen. Det dåliga samvetets minne är långt och obarmhärtigt. Det sitter i länge och river så smått på huden när jag börjat glömma av. Men så släpper det och vi knagglar vidare som den smått normala familj vi ändå är. Jag råkade få en förlossningsdepression 2006, ingen uppmärksammade den och därför gled den in i en uppgradering och jag "gick in i väggen" av att vara mamma och föräldraledig. Skit också. Lyckliga jag att jag har mig själv och inte en svagare själ. Lyckliga jag som har världens finaste och bästa man. Lyckliga jag som har världens bästa barn. Lyckliga jag som får vara här och kämpa och gråta och glädjas och skratta.

Jag älskar mina barn så. De kommer aldrig att förstå hur mycket det innebär. Huvudsaken är att de är älskade.

1 kommentar:

  1. Åh, vad jobbigt! Hoppas du har fått bra hjälp nu!!! Stora varma kramar!

    SvaraRadera